Hallådär! Du har hamnat hos Sofia, en snart nitton år gammal tjej som bor precis norr om Stockholm. Jag går just nu sista året på gymnasiet och hatar det, förutom det så jobbar jag i en klädbutik och sover mestadels. Efter skolan har jag ingen aning om vad jag ska göra, är du nyfiken? häng med :)
Till min kärlek
Till min kärlek
Jag är så himla kär. Sådär kär så att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Det där pirret som alla säger hör till finns där starkare än någonsin och idag var det länge sen jag såg dig för första gången. Du gör mig så himla lycklig, sådär lycklig som man innan bara sett på film. Den lyckan känner jag. Varje dag och hela tiden.
Det trodde jag aldrig om kärlek, att den skulle kännas så fin. När jag träffade dig första gången hade jag ingen aning om att det skulle bli du och jag. Du var den där jobbiga typen som man helst av allt skulle vara utan. Men tack vare att du är du och för att jag har som vana att följa magkänslan så sitter jag här idag. Och skriver om oss, om vår kärlek.
Vår kärlek fanns nog där långt innan den visade sig, jag visste ju att du var min långt innan du blev det. Fast jag ville nog bara inte erkänna det.
Idag så är det en helt annan kärlek som jag kännerinom mig. Särskilt om man jämför med den dagen då jag blev kär i dig. Den är starkare, lyckligare och vackrare än någonsin. Om jag skulle beskriva vår kärlek så skulle jag inte veta vart jag skulle börja. Det går nog helt enkelt inte. För det är en sådan där känsla som fortfarande inte har ett namn. En sådan där känsla man inte kan beskriva. Som man kanske inte ska beskriva.
Det här med kärlek är svårt. I mitt hjärta känner jag bara värme för dig. Jag undrar hur jag ska kunna fortsätta vara kär i dig. För det känns som att det här är max. Men så kände jag för någon vecka sen också, och här sitter jag. Mer kär än någonsin, mer kär än för en vecka sen. Om det fortsätter så, så spricker jag nog snart. För hur kan man känna något så starkt, så mycket?
Jag är så himla kär. Sådär kär att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Men för mig är målet tydligt. Vi fortsätter såhär, jag fortsätter vara kär. Det finns helt enkelt inget annat för mig. Inget annat än du, för du är så bra, fin och så himla underbar. Du är min kärlek. Min kärlek.
kärlek
Kärlek
den är inte rak
den är inte enkel
den är fumlig, grumlig
den är inte saklig
inte lätt
den är tafatt
osäker
den är nervös
det är kärlek
besvikelse
Känslan av att vara besviken är svår att beskriva. det är som att någon rivit upp ens tårkanaler, tömt dem på tårar och sedan retar ens tårkanaler till gråten, utan gråt.
Känslan av att vara besviken är värre än många andra känslor, enkla känslor.
Känslan av att vara besviken är besvikelse i sig, man känner mycket, man känner allt, samtidigt som man inte känner något alls.
Jag är besviken på en sak. en händelse, eller rättare sagt ett händelseförlopp. men jag känner ingenting, och jag känner allting. Tomhet. Massor av tomhet
Man råkar komma åt en dominobricka, och den puttar med all mänsklig kraft ned de andra.
ett händelseförlopp.
sen
tomt
och nej, jag är inte besviken på en dominobricka, mycket värre. Jag är besviken på människan. en människa jag stötte bort. som sedan rev med sig hela alltet.
han som får mitt hjärta att bulta hårdare än någon annan
Hans perfekta ögon
Groparna som bildas i kinden när hans ansikte spricker upp i ett leende
Håret som alltid är ett virrvarr på morgonen
Han ser på mig på, nyvaken.
Jag ser på honom, kär.
Jag tänker, han är ju min
& jag är hans så länge han vill ha mig
Något litet om något stort- VÄNSKAP
Du vet den där känslan när något händer, den där känslan när du fick en kyss av den där söta killen du träffat ett tag nu, du och din pojkvän bråkar, du hittade en världsasnygg tröja på stan nyss eller den där gången då allt som händer runt om kring dig brakar samman och den personen du vill berätta det för är din bästa vän?
För mig är vänskap just det där när du känner att vad du än säger till din vän så vet du att ja visst, du kanske stöter på andra åsikter, men du kan alltid alltid alltid lita på den här personen. Jag har inte det längre, i alla fall inte i någon som bara är en vän.
Fast å andra sidan så har jag hittat det i en helt annan person, min pojkvän. Världens för mig viktigaste person, har blivit min bästa vän. För han fanns där när alla andra försvann.
Vänskap för mig är när man kan lita på en person utan att tänka efter. När man alltid kan säga vad man känner utan att någon säger emot; "så känner du inte alls, du känner såhär".
En vän ska vara ärlig men inte elak, snäll men inte ljuga. Ett resonemang från mitt håll som andra inte alltid håller med om, "man ska alltid vara ärlig" var det någon som sa till mig- JA! självklart ska man alltid vara ärlig, du ska definitivt inte ljuga. Men för att vara ärlig krävs inte elakhet och det är för många människor ett främmande påstående.
När man är någons vän så har man ett ansvar. Samma sak gäller alla former av relationer, både i vänskap och i kärlek. Du är någons vän för att denne någon vill att du ska vara det. Sviker du någons förtroende så är det otroligt svårt att bygga upp på nytt. En del kan säga att nej jag vill inte längre vara din vän, efter ett första misstag. Jag har dock valt att vid många tillfällen i mitt liv tänka att "det är mänskligt att fela" och valt att ge allt för många människor fler chanser att visa att de inte ska göra om det.
Men även om det är en vän, en pojkvän eller en flickvän så tycker jag att man alltid ska tänka efter; "gör dessa människor mig lycklig?" och agera därefter.
När jag för ett tag sen lyssnade på en podd som jag nämt mer än en gång, Michaela och Dashas podd, "hur man gör slut med en vän" så fick det mig att tänka väldigt mycket, hjärnan snurrade i 180 och jag blev extremt glad av någon anledning. De satte ord på alla mina känslor och jag kände att fan, varför har jag låtit det hålla på så länge och varför har jag inte fattat detta tidigare? Det var ett riktigt "wakeupcall" och efter det är det så jag tänker så fort något sånt sätter griller i mitt huvudet.
Jag tycker att ämnet vänskap är otroligt spännande, det känns som att det länge har varit tabu att "göra slut med en vän" och att det nu är välkomnat. I alla fall från mitt håll.
Vad tycker ni?
Det finaste som finns är när jag kan se på dig och se mig själv
Att riva bort ett plåster
Så kan det kännas ibland, när man verkligen behöver och vill göra något men inte riktigt har
orken till.
Idag är jag en mycket starkare människa än vad jag var förr. Jag grät aldrig förut och jag visade mig aldrig svag för någon. Men idag har jag styrkan att göra det, jag kan berätta för dem jag bryr mig om hur jag känner och vad som händer i mitt huvud.
Det är inte lika många hjärnspöken längre, men idag är det panik och ångest när det väl händer nåt inuti mig. Jag försöker och försöker men ibland går det inte. Men det är inte styrka att hålla masken, det är styrka att visa sig mänsklig. Visa sina känslor och att ta emot hjälp när det behövs.
<3
