Till min kärlek

Jag är så himla kär. Sådär kär så att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Det där pirret som alla säger hör till finns där starkare än någonsin och idag var det länge sen jag såg dig för första gången. Du gör mig så himla lycklig, sådär lycklig som man innan bara sett på film. Den lyckan känner jag. Varje dag och hela tiden.

Det trodde jag aldrig om kärlek, att den skulle kännas så fin. När jag träffade dig första gången hade jag ingen aning om att det skulle bli du och jag. Du var den där jobbiga typen som man helst av allt skulle vara utan. Men tack vare att du är du och för att jag har som vana att följa magkänslan så sitter jag här idag. Och skriver om oss, om vår kärlek.

Vår kärlek fanns nog där långt innan den visade sig, jag visste ju att du var min långt innan du blev det. Fast jag ville nog bara inte erkänna det.

Idag så är det en helt annan kärlek som jag kännerinom mig. Särskilt om man jämför med den dagen då jag blev kär i dig. Den är starkare, lyckligare och vackrare än någonsin. Om jag skulle beskriva vår kärlek så skulle jag inte veta vart jag skulle börja. Det går nog helt enkelt inte. För det är en sådan där känsla som fortfarande inte har ett namn. En sådan där känsla man inte kan beskriva. Som man kanske inte ska beskriva.

Det här med kärlek är svårt. I mitt hjärta känner jag bara värme för dig. Jag undrar hur jag ska kunna fortsätta vara kär i dig. För det känns som att det här är max. Men så kände jag för någon vecka sen också, och här sitter jag. Mer kär än någonsin, mer kär än för en vecka sen. Om det fortsätter så, så spricker jag nog snart. För hur kan man känna något så starkt, så mycket?

Jag är så himla kär. Sådär kär att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Men för mig är målet tydligt. Vi fortsätter såhär, jag fortsätter vara kär. Det finns helt enkelt inget annat för mig. Inget annat än du, för du är så bra, fin och så himla underbar. Du är min kärlek. Min kärlek.